För några dagar sedan var jag med om
något vackert!
Vi tog farväl av en fin man och
medmänniska i Stillhetens kapell. Vi hade känt varandra i ungefär fem år och
han var vår närmsta granne. Vi tyckte mycket om honom för den varma, kloka,
glada och roliga person som han var. Men så händer det ofattbara! Cancern
kom till honom, och efter två års kamp orkade han inte längre.
I torsdags begravdes han på Gamla
kyrkogården. Det var en borgerlig begravning som han i minsta detalj hade
regisserat alldeles själv, med väl skrivna hälsningar i brevform till familj
och vänner, och musik som han valt själv. På altaret fanns en bild av en
leende man i Panama-hatt och hatten den låg där bredvid fotot.
Det var som om han gäckade oss där i
kapellet. Som om han fanns med oss där för att lindra vår sorg och ge tröst. Hans barn och
bästa vänner höll tal med gråten i halsen och intet öga var torrt i
salen. Lite svängig Peps Persson med en
text som manar till eftertanke avslutade ceremonin och känslomässigt
omtumlade lämnade vi kapellet för att gå ut i solen och lägga en blomma på
hans grav.
Det var den finaste begravning jag
varit med om och Lars-Christer kommer alltid att finnas kvar där i mina tankar
som en fantastisk förebild med att hantera det svåra. Livet kan vara så
väldigt orättvist och krävande, för han blev bara 54 år.
Jag lyfter på hatten till farväl för
dig min vän!
