Föräldrar är också människor

Pappa läraren

Mamma politikern

En mamma är alltid en mamma och en pappa är alltid en pappa. Att de också är människor, med längtan och drömmar, och med planer för framtiden, det ser man inte som barn, och sorgerna och bekymren döljer de oftast väl för oss. Mina föräldrar var mycket snälla människor, åtminstone som jag kommer i håg det. Min barndom var lycklig, och i mitt minne sken alltid solen.

Min mamma hade ett stort socialt pathos och ömmade för de som hade det svårt i samhället. Speciellt var hon barnens beskyddare, och många barn bodde hemma hos oss under kortare eller längre perioder. Två fina pojkar blev kvar i vår familj och stannade tills de flög ut i vuxenlivet. De känns nu som mina bröder, och jag älskar dem nästan lika mycket, som min enda riktiga bror. Även en tredje pojke stannade hos oss en kortare period i tonåren, och blev en nära vän för livet.

Min pappa han bara fanns där, och jag glömmer aldrig våra stunder när han, läraren skulle lära sin dotter matematik. Det var inte så kul.

Men vilka var de egentligen, människorna bakom mamma- och papparollen? Det var nog inte förrän jag var i 35-40 årsålfern, som jag lärde känna kvinnan bakom min mamma. Eller när jag såg henne på riktigt, för första gången.  Hon var en glad, utåtriktad, snäll och mycket omtyckt person. Hon brann för det hon höll på med och var väldigt aktiv. Mina barn var alltid välkomna på sommarloven och de fick hennes kärlek. Samtidigt var hon en klok kvinna och min förtrogna. När hon gick bort, alldeles för tidigt, blev det väldigt tomt.

Det blev det också för min pappa. Vi var rädda att han skulle sörja ihjäl sig. Det var först då jag lärde känna honom. Då var jag 45 år. Han tyckte om att ha människor runt omkring sig, men när mamma var borta blev det tyst i huset.. Det var då jag upptäckte en man som levt genom sin kvinna, älskat henne  och varit beroende av henne. Lilla pappa.

Om jag hade fått leva om mitt liv, hade jag velat lära känna dem mycket, mycket tidigare. Människorna med sina drömmar, sin längtan, och sina sorger och bekymmer. Nu menar jag inte att jag ska skulle gjort det som barn, men när jag blev vuxen och klarade mig själv. För de var bra människor.

Ni som är unga, titta in bakom rollerna och lär känna människorna bakom era föräldrar tidigare än jag gjorde, för det är roligt att få vara deras vän.

Svarta bäcken färgade av sig

Foto: Hans E Ericson                    Se artikel nedan i dagens UNT

http://www.unt.se/uppsala/svarta-backen-fargade-av-sig-1551125.aspx


Nyfiken som jag är, kan jag bara inte låta bli att undra varför vattnet blir svart? Vad döljer sig i jorden, där bäcken strilar fram och så gjort i århundraden. Någon som vet?

Första efterkontrollen - check

Så här ser en frisk hjärna ut!
Det är så här jag vill se ut vid min nästa kontroll.

Så här såg min hjärna ut, tre veckor innan operationen.

Hur har det nu gått, så här sex veckor efter operationen? Det var det neurokirurgen ville veta, och bokade in mig för en efterkontroll! Jo, tack! Det flyter på och jag följer utvecklingsprognosen, med ett antal smärre komplikationer.

Den jobbigaste och mest allvarliga är väl den blodpropp jag fick i lungan. Upptäckten av den var i sammanhanget litet av ett mysterium. Jag hade ont i vänster sida av bröstkorgen, men proppen satt i höger lunga. Så, hade jag aldrig fått ont, hade vi inte upptäckt den! Varför jag hade ont? Jo, det var en virusinflammation i lungsäcken, som gick över av sig själv. Nåväl, nu åker jag som en skottspole mellan Forskningsmedicin på Ackis och hemmet, eftersom jag ställde upp i ett forskningsprojekt för inställning av Waran (blodförtunnande och propplösande medicin) , som jag nu måste äta i sex månader! Usch! Fast det är bra med projektet, eftersom de har noggran koll på min status.

För övrigt känns det bra! Min mentala status är toppen, och den förväntade depressionen har uteblivit. Den brukar komma som ett brev på posten, när den drabbade inser vad den varit med om. Att man varit i dödens väntrum och vänt igen, och att man förlorat så mycket under de år som man varit sjuk och påverkats mentalt av tumörens ökande tryck på hjärnan.

 För min del? Vad förlorade jag? Jo, jag klarade inte av mina jobb, p.g.a min dåliga planering, dåligt ansvarstagande, ofrivillig passivitet och dålig självkänsla. Tyvärr förlorade jag två jobb, och jag fattade inte, varför, och vad det var med mig? Jag som alltid varit så lojal, intresserad och duktig i mitt arbete. Det gjorde ingen annan heller, utan alla trodde att jag var deprimerad. Det som är så fint, är att båda arbetsgivarna har hört av sig och varit jättegulliga, nu när de förstått att mitt underliga beteende berodde på min sjukdom. Det är jag väldigt, väldigt glad och tacksam för, och det känns som om jag fått en personlig upprättelse. Under flera års tid förlorade jag också mitt sociala liv, och jag drog mig till slut, mer och mer, undan mitt tidigare så utåtriktade sätt att leva.

Mitt bloggande, som jag började med, redan på sjukhuset, på nätterna när jag inte kunde sova, har varit min räddning mot den förväntade depressionen. Det var ett sätt för mig också, att förstå min sjukdomsbild, och acceptera den. Själv grät jag i början, när jag läste vad jag skrivit, men till slut, har jag accepterat vad jag varit med om, och nu gråter jag inte längre. Det stöd som jag fick från så många vänner genom Facebook, gjorde också att jag aldrig kände mig ensam och utelämnad.

Varannan vecka träffar jag nu en kurator på Ackis. Han är specialist på neurologiska skador, och en mycket bra samtalspart. Han har förklarat bl.a min brist på ansvar, och lite andra saker som är för personliga, för att gå in på här, med att tumören trängt undan min hjärna till en nivå, där jag blev en liten flicka i 10-11 års åldern. Det ni, det känns konstigt? Och jag förstår nu, att jag har varit sjuk länge.

Hjärnan är ett mycket komplext organ. Det är tur att den sakta men säkert återtar sin naturliga form, och att nervtrådarna i hjärnan hittar nya vägar igen att kommunicera. Jag är glad att jag har haft och fortfarande har tillgång till världens bästa sjukvård. Min nästa check är i januari februari, då nya röntgenbilder ska tas och mina ögon ska kontrolleras. Tills dess får jag inte köra bil och inte ens dricka ett endaste litet glas vin. Nu gäller det att bygga upp min fysiska styrka. Fortfarande orkar jag inte så mycket, och min motion består av en sakta promenad runt kvarteret.

Men det är i alla fall inget ont som inte har något gott med sig. Hurra! Jag har slutat att röka!

Första advent...

...all I want for Christmas is you!.

En klänning av mjölk och plastkassar av bakterier...

...det kan man väl inte göra? Visst låter det som om jag ljuger?

Jo, men det är precis vad den moderna forskningen håller på att ta fram. Och det är nödvändigt för miljön att vi hittar nya sätt att producera tyger och plast. Det dyrbara sötvattnet håller på att bli en bristvara, och oljan som behövs för att producera alla våra plastgrejor, som vi omger oss med, den kommer så småningom att ta slut. Det vet vi ju redan.

För att odla ett kilo bomullstyg går det åt mellan 10.000 till 17.000 liter vatten. Det behövs minst 350 liter vatten och ett kilo kemikalier för att bereda ett kilo tyg från fibrer. Många av kemikalierna påverkar arbetarnas hälsa och miljön eftersom de är giftiga och bryts ner långsamt. Många fabriker saknar helt avloppsrening. Miljögifterna rinner rakt ut i mark och vattendrag. De här är uppgifter som jag hämtat från Naturskyddsföreningen.

Här i Sverige har Svensk Handel också ett program för Etik och Miljö, och arbetar för att bistå handelsföretagen med kunskap inom kemikalieområdet. Läs gärna mer om det på deras hemsida. Det är bra att handeln försöker ta ansvar.

Ån så länge, och för framtiden, behöver vi hitta nya produktionsmetoder av tyger. Det har en 28-årig uppfinnare från Hannover i Tyskland gjort. Han har tagit fram ett tyg som produceras av mjölk. Det går åt 6 liter mjölk för att göra en klänning. Lycka också för alla mjölkbönder i framtiden. Vill ni veta mer hur produktionen går till, se länken här nere.

Plasten då, som vi har överallt runt omkring oss, från plastkassar till, leksaker, till husgeråd? Hur kan vi ersätta den när oljan tar slut? Vid Luleå Tekniska Universitet forskar man just nu, för att ta fram en nedbrytningsbar plast, genom en kemisk process som består av E.Coli-bakterier och socker.

Visst är det spännande, men också väldigt, väldigt bra för vår miljö att det forskas.  Man kan ju också undra, vad som det än så länge, forskas om i tysthet?  Hurra för forskningen och hurra för att vi vill ge världens barn en bättre värld att leva i.

http://www.svenskhandel.se/

http://www.produktutveckling.nu/hur-man-produktutvecklar-mjolk-bas-i-ett-nytt-tyg-for-klader-bilkladslar-etc/milch/

http://www.nyteknik.se/special/tekniska_hogskolor/article260821.ece

Vägen ut ur smärta

Vetenskapens Värld är ett av de mest intressanta program, som SVT erbjuder just nu. Kvällens program handlade om bristen på smärta, och alla de miljontals människor som lider av smärta i olika styrka och former.

Det var med tårar i ögonen som jag tänkte på honom, Smålänningen, som fanns på Ackis samtidigt med mig. Mannen med de nio liven, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.
 http://uppsala-ginger.blogspot.com/2011/11/mannen-medde-nio-liven.html
Mannen, han med de kroniska smärtorna, i en hand som läkt för länge sedan. Smärtor som konstant skapas i hans hjärna. Det var med glädje jag såg hur smärtforskningen går framåt, och inger hopp.

Om du läser det här, är min hälsning till dig min käre vän:
"-Ge inte upp! Fortsätt att hoppas och tro att lösningen på dina plågor är nära. Jag tänker på dig och hoppas med dig. "

Titta gärna på det intressanta programmet  i SVTplay i länken här nedan:

http://svtplay.se/v/2609224/vetenskapens_varld/vagen_ut_ur_smarta

Kossan och jag

I mitt nästa liv, ska jag bli en mjölkko. Det har jag i alla fall sagt till mina barnbarn. När jag är död om hundra år, nåja 20-30 då, har jag sagt till dem att de ska gå fram och klappa de bruna kor de ser, och säga: "-Hej Farmor!" För vem vet? Det kanske är jag?  Det gör inte döden så jobbig.

Tänk er att vara ett så snällt djur, som en ko, som går omkring i det Italienska höglandet eller de Österikiska Alperna,och njuter av härligt grönt gräs och formidabel utsikt. Man blir mjölkad om kvällen och slipper alla bekymmer. Träffar tjuren nån gång då och då, och får några kalvar. Låter det inte som ett behagligt liv? Fast risken finns ju förstås att man blir uppäten. Men det är smällar man får ta.

Ja, om man nu tror på pånyttfödelse, förstås? Men man kan ju alltid leka med tanken.

Kloka ord från en vis man

Kloka ord från en vis man.
Klicka på bilden, för att göra den större.

I huvudet på ett barn

Vad händer i huvudet på ett litet barn, som får reda på att farmor är sjuk?

För treåringen var det inte så svårt. Han tog med sig sin lilla läkarväska och hälsade på, på sjukhuset. Han skulle laga farmor med stetoskopet, och då passade han på, till hennes förtjusning, att laga rumsgrannen också . Det var oerhört gulligt. Nästa gång han kom på besök, undrade han varför jag hade flyttat till sjukhuset. Han tyckte att jag skulle flytta hem igen. När jag hade kommit hem igen, och han såg att jag var hemma, var han nöjd och gav mig sin bakvända kram. Jag känner en kärlek från honom, som jag inte känt förut. Du underbare lille gullesnutt, jag älskar dig också.

För elvaåringen och trettonåringen var det inte lika lätt. Av reaktionerna efteråt att döma, var de förmodligen rädda att farmor skulle dö? De visste att farmor skulle operera sitt huvud och vi hade berättat att det inte var farligt och att farmor skulle bli frisk igen. Men någonstans såg jag en sorg, när jag träffade dem innan operationen. De ville liksom inte prata med mig, eller umgås med mig.

Efter operationen kom de också upp och hälsade på, på sjukhuset. Jag hade bestämt, att jag skulle vara fullständigt, ärlig, och berätta precis vad som hade hänt vid operationen, och vad som skulle hända med farmor därefter. Jag skulle sakta men säkert bli starkare, mitt hår skulle växa ut, och de skulle få tillbaka sin gamla farmor igen. Fast en gladare farmor. Mitt huvud var inpackat i ett stort vitt paket av bandage, och jag såg ut som en mumie. Vi satte oss ner i dagrummet, och jag berättade sanningen. Då kom de förlösande orden från elvaåringen. "-Farmor, om du tar en röd tuschpenna och målar på bandaget, ser det ut som blod" Alla brast ut i skratt och det kändes som om deras rädsla hade förbytts till lättnad. Beviset för deras kärlek, fick jag senare.

Väl hemkommen, mötte jag först elvaåringen ute på stan. Vi skulle handla, och åkte bil, och han hade varit till tandläkaren med sin mamma. Vi stannade och pratade och de kärleksfulla blickar jag fick kommer jag aldrig att glömma. Han sneglade på mig i smyg, och när jag mötte hans blick, fick jag det största och varmaste leende som man kan tänka sig. Du lille underbare pojke. Jag älskar dig också.

Trettonåringen, har ju precis börjat sjuan och vill vara stor och "cool". Honom träffade jag på en  födelsedagsfest. Han sökte min blick hela tiden, och tittade kärleksfullt, och leende på mig. Blickar som jag heller aldrig kommer att glömma. Vi bestämde att han och hans lillebror skulle sova över hos mig, som de brukade göra innan operationen, och att vi skulle ha en riktig myskväll. När jag förklarade att jag inte blivit riktigt stark ännu och att de måste hjälpa till, var det inga problem. När vi skildes fick jag en lång, lång kram. Du underbare lille man. Jag älskar dig också.

En svår sjukdom, är inte bara en resa för den drabbade, utan en resa för alla nära och kära. Och barnen hur tänker och känner de? Och var lär man sig att hantera den situationen?

Nu tycker jag mig ha hittat ett bra svar på de frågorna, på Svenska Hjärntumörföreningens hemsida.

http://uppsala-ginger.blogspot.com/2011/12/i-huvudet-pa-ett-barnden-trygga.html

Här kan man se min stora tumör

Här kan man se min stora tumör, som var ett Meningiom.
Notera på den första bilden hur den trängt undan hjärnan i frontalloben.
Klicka på bilden, så kan du se den i större format..




Tidigare inlägg den 8 november.
Klicka på länken:


En tumör i mitt huvud!

Vad gjorde tumören med mig?

Det händer fortfarande att jag blir en salig själ, som just nu, men förmågan att sova har sakta men säkert återvänt! Friheten är underbar.

Har ni träffat "min ängel"? Ja, jag kallar honom så, mannen som levt med en märklig kvinna i flera år. Och som troget stått vid hennes sida, mer och mer frustrerad över hennes förändring. Det är min man jag pratar om, och den märkliga kvinnan var jag. Nu kallar jag henne Tinger och hon bodde i mitt hus och ställde till det ordentligt för ängeln och mig. Ju längre tiden går, desto mer upptäcker jag till min fasa, att hon förstört mitt liv.

Tinger var en produkt av min hemska tumör som jag hade under pannbenet, eller frontalloben, som den kallas på läkarnas språk. Den var stor som en datormus och tryckte in den del av hjärnan, där personligheten sitter. Så ni som tycker att jag varit knäpp de sista fem åren, har helt rätt, jag var knäpp, och det blev bara värre och värre. Det smög sig på, Fast det var ju inte jag, det var ju Tinger som bodde i vårt hus, hon har flyttat nu. Tinger tappade språket också. I den delen av hjärnan där tumören satt tryckte den mot det kreativa delen. Hon började sjunga falskt och hon kunde inte längre skriva berättelser, eller göra projektplaner och beskrivningar i jobbet. Intellektet försvann och en håglös Tinger spenderade dagarna med sin dator, sittande i soffan, utan några mål. Planeringen var värdelös och en tidsoptimistisk Tinger kom för sent till varje möte utan att ens känns någon ånger. Till slut fick Tinger sluta sitt jobb eftersom hon inte längre passade in i organisationen. Hon var ju som sagt en märklig person. Och Tinger hon fattade ingenting ? Vad är det som händer? Och han , ängeln, blir mer och mer olycklig. Till slut ringer han Tingers husläkare, och ber att de ska utreda Tinger. Det här var inte den kvinna, han en gång träffat.

Då händer det underbara. Tingers husläkare ställer direkt rätt diagnos och remitterar Tinger till en skiktröntgen. Voila! Där är den, den främmande materien i Tingers huvud. Nu händer allt i en rasande fart och Tinger får träffa Guden, ja ängeln och jag kallar honom så, överläkaren med det islandsklingande efternamnet Gudjonsson. Han blev vår Gud, ängelns och min.

Operationen sker snabbt eftersom Guden är rädd att Tinger ska bli blind om man inte opererar snart. Luktsinnet är redan borta. Det är tur att Inger kommer ihåg hur rosor doftar.

På andra sidan operationen, kliver Inger in på scenen. Tinger är borta och föremål för forskning. Inger kommer sakta men säkert krypande för varje dag som går, och till slut är hon tillbaka i full blom. Språkbruket och intellektet kommer tillbaka, och helt plötsligt kan Inger sjunga rent igen. Hon är den glada, positiva, sociala Inger som hon en gång var och ängeln som stått vid Ingers sida känner igen sin kvinna igen.

Tack Robert! Utan dig hade man aldrig upptäckt vad det var för fel och Tinger skulle sakta men säkert gått mot en alltför tidig död. Tack också Torun Hall, min husläkare som så skickligt ställde rätt diagnos. Tack Olafur Gudjonsson och Göran Hesselager, de två överläkarna, som med sitt team, under nio timmar, så skickligt opererade bort Tinger ur mitt huvud

.
Nu är jag helt tillbaka, ja utom luktsinnet då, men det var ett billigt pris i sammanhanget. Orken efter operationen saknas fortfarande.

Alla ni mina nära kompisar, som inte förstod vad som hänt med mig, som tyckte att jag blivit lite eljest, tack för att ni stod ut med mina egenheter som Tinger.

Lyckan är stor hemma hos Robert och Inger, och vi kan sitta och prata i timmar, skratta, diskutera och göra vardagliga saker tillsammans igen. Jag hoppas att ni förstår att jag älskar honom väldigt mycket . Och jag älskar livet, som kom tillbaka till mig, som en pånyttfödelse. Jag ältar inte min svåra period, utan ser ljust på framtiden, för jag, Inger, har fått tillbaka min självkänsla och mitt självförtroende. Jag vet att jag är duktig på det jag håller på med, och har ett stort jävlaranamma! Vi ses snart ute i vimlet igen och tyck inte synd om mig. Jag har som jag sagt tidigare, vunnit högsta vinsten i livets lotteri.

Den här berättelsen är privat och utelämnande, men nödvändig, för att få förståelse för hur Tinger regerade över min hjärna, och hur Inger återuppstod igen med full kraft.

Tack, tack, tack, tack!

Då är man äntligen hemma igen! Det känns underbart att allt har gått så bra.

Det känns också underbart att upptäcka vilka fantastiska vänner jag har. Ni har alla stöttat mig med muntra tillrop och hundratals digitala kramar och aldrig någonsin har jag känt mig ensam. Vilken tur jag har, som haft er under min svåra tid. Tack mina älskade vänner, kusiner, bröder och givetvis mina söner, med familjer.

Nu vänder jag blicken framåt och börjar hitta nya utmaningar. Kanske kan jag göra skillnad för någon, som behöver min hjälp. Men först ska jag bli frisk. Jag älskar er 

Mannen med de nio liven.

I morgon är det dags att åka hem. Tänk så många människoöden som jag mött. Och tänk så många vänner jag fått. Den som jag aldrig kommer att glömma är han från Småland. Han som med en ängel vid sin sida, lurat döden så många gånger.

Han går stolt omkring med sin MC keps här på avdelningen och nog tyckte jag allt i början att han såg lite tuff ut. Men så en natt när jag var en av de saliga själarna som inte kunde sova började vi prata. Han började berätta om sitt liv och om alla fruktansvärda olyckor han varit med om, där man inte borde ha överlevt.

Han berättade om hur han som 6-åring leker tjuv och polis och blir begravd under en hel jordkällare. Som 16 åring får han en MC som i full kraft kör in i hans rygg, och tre år senare krockar han sin splitter nya MC med en älg och får hela cykeln och passageraren över sig och skrapas ner till skelettet. Han har fortfarande kvar asfalt under huden som ett minne. Det går ett år och den unge och förmodligen vilde mannen kör av vägen i 220 km, vaknar i en bäck och har "bara" brutit båda käkarna. Ängeln var med redan då. Den sista olyckan blev den värsta och då var han säker på att livet var slut. Det var en arbetsplatsolycka, som när han hoppar av ett lastband blir spetsad av ett plattjärn, som krossar bäckenbenet och han är nära att förblöda. Som ni märker skriver jag inte raljerande. Det gör man inte om så allvarliga saker.

För 10 år sedan krossades hans ena hand totalt och fantomsmärtorna är outhärdliga och sitter i hjärnan. det är därför han är här på neurokirurgen. Han griper efter varje halmstrå till försök att hitta en metod för att slippa smärtan. Han har spenderat 700 dygn på sjukhus för hoppet om att man hittar en metod som hjälper honom. 

Han är en fantastisk medmänniska, som med sin klokhet, värme och kärlek stöttar och hjälper andra patienter i sin sorg, oro och rädsla. När jag frågar honom vem som tröstar honom, ler han sitt vänliga leende och säger, att han får så mycket tillbaka av alla andra patienter. Kärlek till dig du fina människa. Måtte de snabbt hitta en metod, så att du slipper din fruktansvärda smärta!

Det här var min sista blog från min vistelse här på Akademisk Sjukhuset avd 85E. I morgon natt sover jag i min egen säng och slipper vara en salig själ. Eller?

Denna lilla, lilla värld!

Sitter i dagrummet och väntar på middag. Hej, hej. Två nya ansikten dyker upp vid bordet. Det är han som är opererad. Han har en droppställning som han släpar på och han ser ut att ha väldigt ont. Det som är så gulligt är att han har en tröja som det står "pappa" på. Åh, vad härligt, en man som älskar sina barn.

Då kommer den sedvanliga frågan: Hej, var kommer ni i från? Jaha, Sollefteå. Norrlänningar! Kul, jag är född i Sundsvall, säger jag, men ändrar mig genast. Egentligen kommer jag från Nedansjö, om ni vet var det ligger. Då brister de båda ut i skratt. Haha, min mamma har drivit macken där och är från Nedansjö. Genast har vi massor av gemensamma bekanta att prata om. Hur sannolik är chansen att man träffar någon som tar en tillbaka fyrtio år i tiden, i ett dagrum på sjukhuset

Stackars, han får ont, och hans fina fru följer honom in till salen. De verkar vara väldigt kära, vilket jag unnar dem av hela mitt hjärta. Få se vilka gemensamma bekanta vi kommer på att prata om i morgon kring frukostbordet.

I morgon ska NI få träffa mannen med de nio liven, den spännande smålänningen som överlevt de mest osannolika olyckor och som är en positiv, varm, erfaren samtalspart, när oron och gråten kommer. God natt för en stund!

Kärlek på lasarett.

Avdelning 85E är en upptagningsområdes avdelning för regionen. Hit kommer patienter från Värmland och Sörmland i söder, Örebro, Västmanland, Dalarna, Gävleborg, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland följer efter, norrut. Vi Upplänningar är inte många. Exempelvis är jag just nu, den enda Uppsalabon på hela avdelningen.

Och över våra huvuden dundrar ambulanshelikoptrarna in med akuta patienter hela dagarna.

Det är en traumatisk avdelning, där de flesta har en svår neurologisk skada i huvud eller ryggmärg. Doften av rädsla finns nästan märkbar och våra hjärnor har många olika sätt att vara elaka mot oss. 

På avdelningen finns så mycket kärlek, värme, engagemang och empati för varandra och våra olika skador. Det finns en villkorslös öppenhet och ärliga samtal, där vi stöttar varandra med våra olika erfarenheter. Vi känner inte varandra vid namn utan är tex "han, killen från Ludvika, som går omkring med ställningen som samlar upp hjärnvätskan" eller "hon från Kopparberg som måste operera bort tumören från syncentrat"

Här är det ingen som spelar Allan. Här går vi runt med våra huvuden i vita paket och med sjukhusets kläder på våra kroppar, med cortisonuppsvällda ansikten och bryr oss inte om, om vi är vackra eller inte. Vi lever! Vi lever!

För mig har min omvälvande upplevelse gjort mig ödmjuk till livet, eftersom jag har vunnit högsta vinsten i livets lotteri! ♥

De saliga själarna

Rapport från en av de saliga själarna, som vandrar omkring i avd 85Es korridorer om natten. Inte kunna sova, jag måste sova, ge mig sömn nuuuu. Grannen ramlar ur sängen med ett brak. Kl är exakt 12 på natten. Jaha, då var den nattsömnen förstörd. Går ut i dagrummet och svullar varm choklad och massor med skorpor. Där stack sockervärdet. Aj, aj, aj. Kanske lika bra att köra ett motionspass.

Tre varv runt avdelningen med rullatorn, det blir nog bra. Blir andfådd. Inte mycket kondis här inte. Orken finns liksom inte. Ok, men det var ett försök i alla fall. På väg till rummet möter jag en annan salig själ. Varför kan vi inte sova? Medicinerna så klart. Cortison som speedar upp oss, men är livsviktigt för läkandet.

Jaha, då ligger man i sängen och grannen vaknar igen och är orolig. Jag vill sova, nu, men vet att jag inte kan. Lika bra att ställa in sig på frukosten kl halv sju. Den godaste i världen. Får väl ligga och vänta då, om jag inte tar ett motionspass igen vid fyra.

Villkorslös kärlek

För er som undrar vad min profilbild föreställer, så är det kärlek <3 Mitt lilla barnbarn, gav farmor en lång, lång kram.

En tumör i mitt huvud

Min tumör i huvudet var ett meningiom, en godartad tumör, som hade funnits där i kanske 20 år. 

Här kan man se min stora tumör.

När jag fick kännedom om den var det som att få en käftsmäll. Nej, inte jag inte. Sånt händer inte mig. Men det var bara att inse att den fanns där, och det var bara att acceptera.

Det fanns två alternativ för mig. Det ena var att lägga mig ner och tycka synd om mig själv, och det andra var att tro på läkarna, att den gick att operera bort, och att det skulle gå bra. Naturligtvis valde jag det senare.

För er som är intresserade av vad ett meningeom är, och vad den gör med människan vars huvud den sitter i, gå gärna in på Tomas Risbergs sida på länken här nedan. Han är specialist i neurologi. 

 Personlighetsförändring vid Hjärnsjukdom

Det är intressant och lättläst läsnining för alla, och det är bra att veta att den typen av tumör gör att vi drabbade blir personlighetsförändrade. Tumören är långsamväxande, vilket gör att förändringen sakta kryper sig på. Det är oftast ens partner eller vänner, som märker skillnaden, och inte vet hur de ska hantera situationen. Den drabbade märker oftast ingenting alls. Därför kan man, med kunskap, göra en tidig diagnos och tala med den drabbades husläkare. Det var så min man och min ängel, gjorde för mig. Utan hans förutseende med att ta kontakt med min husläkare, skulle jag inom en snar framtid ha blivit blind och tumören skulle till slut ha lett till min död. Ju tidigare man kommer till en läkare desto bättre. Själv har jag mist luktsinnet, men ser det som ett i sammanhanget billigt pris.

Vi befinner oss i Uppsala, Min husläkare heter Torun Hall, på Aleris mottagning ( hon är numera klinikchef på Samariterhemmets vårdcentral), och hon ställde, så skickligt, rätt diagnos och remitterade mig till skiktröntgen. Min nästa kontakt blev överläkaren och specialisten på neurokirurgi, Olafur Gudjonsson, vid Akadamiska sjukhusets neurologimottagning. Datum var redan satt för operation när vi träffades, och operationen skedde den 10 oktober. Med på den var ytterligare en överläkare och specialist, neurokirurgen Göran Hesselager. Operationen tog nio timmar och de skickliga läkarna lyckades ta bort min stora tumör.

Se ett senare inlägg: Vad gjorde tumören med mig.

Den fina svenska sjukvården.

Vad jag är lyckligt lottad som bor i Sverige. En liten vanlig människa som jag, som trots min vanlighet, erbjuds den bästa sjukvård som finns,en sjukvård, som är på en internationell nivå. Det jag behöver betala är vårdkostnaden,  på det sjukhus jag befinner mig på.

I måndags genomgick jag en svår huvudoperation, där två skickliga neurokirurger, av världsklass, avlägsnade ett meningeom, dvs en godartad tumör stor som en datormus, ur mitt huvud. Operationen tog nio timmar och överläkarna, med sitt team, gjorde en lyckad operation.

Hur mycket kostade den operationen? Flera hundra tusen kronor, om jag skulle ha betalat den själv? Skulle jag haft råd med det? Antagligen inte. Alternativet skulle vara att låta den sitta kvar, vilket så småningom skulle leda till döden. Det är därför jag är så tacksam över att vara svensk och inte mötas med orden "creditcard please", innan man tas emot i vården.


Alla ni som är unga, tänk på att ni, än så länge, får tillbaka era skattepengar, när ni verkligen behöver hjälp.

Välkommen till min blogg.

Här kommer jag att skriva om mina tankar och känslor. Givetvis kommer jag att berätta om händelser i mitt liv, som är både sorgeliga, men också glada och livsbejakande. Jag är en kvinna, som levt ett spännande liv, och därigenom skaffat mig massor av erfarenhet av vad livet kan erbjuda. Vi ses hoppas jag.





http://bloggkartan.se/registrera/25815/uppsala