I huvudet på ett barn

Vad händer i huvudet på ett litet barn, som får reda på att farmor är sjuk?

För treåringen var det inte så svårt. Han tog med sig sin lilla läkarväska och hälsade på, på sjukhuset. Han skulle laga farmor med stetoskopet, och då passade han på, till hennes förtjusning, att laga rumsgrannen också . Det var oerhört gulligt. Nästa gång han kom på besök, undrade han varför jag hade flyttat till sjukhuset. Han tyckte att jag skulle flytta hem igen. När jag hade kommit hem igen, och han såg att jag var hemma, var han nöjd och gav mig sin bakvända kram. Jag känner en kärlek från honom, som jag inte känt förut. Du underbare lille gullesnutt, jag älskar dig också.

För elvaåringen och trettonåringen var det inte lika lätt. Av reaktionerna efteråt att döma, var de förmodligen rädda att farmor skulle dö? De visste att farmor skulle operera sitt huvud och vi hade berättat att det inte var farligt och att farmor skulle bli frisk igen. Men någonstans såg jag en sorg, när jag träffade dem innan operationen. De ville liksom inte prata med mig, eller umgås med mig.

Efter operationen kom de också upp och hälsade på, på sjukhuset. Jag hade bestämt, att jag skulle vara fullständigt, ärlig, och berätta precis vad som hade hänt vid operationen, och vad som skulle hända med farmor därefter. Jag skulle sakta men säkert bli starkare, mitt hår skulle växa ut, och de skulle få tillbaka sin gamla farmor igen. Fast en gladare farmor. Mitt huvud var inpackat i ett stort vitt paket av bandage, och jag såg ut som en mumie. Vi satte oss ner i dagrummet, och jag berättade sanningen. Då kom de förlösande orden från elvaåringen. "-Farmor, om du tar en röd tuschpenna och målar på bandaget, ser det ut som blod" Alla brast ut i skratt och det kändes som om deras rädsla hade förbytts till lättnad. Beviset för deras kärlek, fick jag senare.

Väl hemkommen, mötte jag först elvaåringen ute på stan. Vi skulle handla, och åkte bil, och han hade varit till tandläkaren med sin mamma. Vi stannade och pratade och de kärleksfulla blickar jag fick kommer jag aldrig att glömma. Han sneglade på mig i smyg, och när jag mötte hans blick, fick jag det största och varmaste leende som man kan tänka sig. Du lille underbare pojke. Jag älskar dig också.

Trettonåringen, har ju precis börjat sjuan och vill vara stor och "cool". Honom träffade jag på en  födelsedagsfest. Han sökte min blick hela tiden, och tittade kärleksfullt, och leende på mig. Blickar som jag heller aldrig kommer att glömma. Vi bestämde att han och hans lillebror skulle sova över hos mig, som de brukade göra innan operationen, och att vi skulle ha en riktig myskväll. När jag förklarade att jag inte blivit riktigt stark ännu och att de måste hjälpa till, var det inga problem. När vi skildes fick jag en lång, lång kram. Du underbare lille man. Jag älskar dig också.

En svår sjukdom, är inte bara en resa för den drabbade, utan en resa för alla nära och kära. Och barnen hur tänker och känner de? Och var lär man sig att hantera den situationen?

Nu tycker jag mig ha hittat ett bra svar på de frågorna, på Svenska Hjärntumörföreningens hemsida.

http://uppsala-ginger.blogspot.com/2011/12/i-huvudet-pa-ett-barnden-trygga.html