Kärlek på lasarett.

Avdelning 85E är en upptagningsområdes avdelning för regionen. Hit kommer patienter från Värmland och Sörmland i söder, Örebro, Västmanland, Dalarna, Gävleborg, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland följer efter, norrut. Vi Upplänningar är inte många. Exempelvis är jag just nu, den enda Uppsalabon på hela avdelningen.

Och över våra huvuden dundrar ambulanshelikoptrarna in med akuta patienter hela dagarna.

Det är en traumatisk avdelning, där de flesta har en svår neurologisk skada i huvud eller ryggmärg. Doften av rädsla finns nästan märkbar och våra hjärnor har många olika sätt att vara elaka mot oss. 

På avdelningen finns så mycket kärlek, värme, engagemang och empati för varandra och våra olika skador. Det finns en villkorslös öppenhet och ärliga samtal, där vi stöttar varandra med våra olika erfarenheter. Vi känner inte varandra vid namn utan är tex "han, killen från Ludvika, som går omkring med ställningen som samlar upp hjärnvätskan" eller "hon från Kopparberg som måste operera bort tumören från syncentrat"

Här är det ingen som spelar Allan. Här går vi runt med våra huvuden i vita paket och med sjukhusets kläder på våra kroppar, med cortisonuppsvällda ansikten och bryr oss inte om, om vi är vackra eller inte. Vi lever! Vi lever!

För mig har min omvälvande upplevelse gjort mig ödmjuk till livet, eftersom jag har vunnit högsta vinsten i livets lotteri! ♥