I dag vill jag skriva om något livsbejakande och eftertänksamt. I onsdags firade jag min ett-årsdag. Det var ett år sedan som jag vaknade upp på post-op efter den nio timmar långa operationen.
Det var ett mirakel. När jag vaknade var tumören, det meningiom jag hade haft i mitt huvud borta och att allt hade gått bra. Min oro innan operationen var att något skulle gå snett och att jag skulle vakna upp som en "grönsak", men samtidigt litade jag till hundra procent på den underbare doktor Gudjonsson. Han hade varit korrekt och ärlig vid vårt första möte. Och han var verkligen någon att lita på. Han hade hållit sitt löfte om att det skulle gå bra, och hans skicklighet som hjärnkirurg var en stor trygghet för mig. Självfallet finns det omöjliga uppdrag även för honom, men hans bedömning om mig hade varit helt rätt. Det hade gått att rätta till min hjärna genom att ta bort tumören. Doktor Gudjonsson gav mig mitt liv tillbaka.
Mitt första tecken på att jag var jag igen var skrattet som klingade i mörkret på post-op tidigt på morgonen. Mina två omhuldande sjuksköterskor tog hand om mig på bästa sätt och jag kände mig trygg i deras förvar. Det var en hon och en han som båda var glada och vänliga. De skojade friskt med mig. Det var då det kom! Skrattet! Det som jag hade saknat ganska länge vid det här laget. Skrattet var förlösande och kom som en överraskning. Jag minns att jag stannade upp mitt i skrattet och tänkte "-Men... jag skrattar ju igen!" och det kom en liten tår i ögat. Efteråt uppe på vårdavdelningen fortsatte jag skratta och skoja med de andra patienterna och det sociala jag var tillbaka. Efter sjukhus-vistelsen åkte jag en mental berg- och dalbana. Jag hade lätt till tårar och fick förklarat för mig att jag kommit i kontakt med mina känslor igen. Det var helt OK att gråta.
Jag vill vara en "survivor" En som inte ger upp. Nu började kampen tillbaka till ett normalt liv. Först måste jag få tillbaka styrkan i kroppen och sakta, sakta byggde jag upp fysiken med allt längre promenader. Då kom nästa oro. Vad skulle det bli av mig? Jag hade ju inget jobb och jag kände mig uträknad. Vem skulle vilja anställa en kvinna i min ålder som hade fått kicken från sina senaste två jobb? Jag skulle ju aldrig någonsin bli kallad till en intervju där jag kunde förklara att jag varit sjuk och därför till slut inte klarat av jobben som jag hade haft.
Det var då jag träffade Sofie. Sofie som är VD och äger ett framgångsrikt rekryteringsföretag. Vi hade haft med varandra att göra tidigare i affärslivet och hon kom ihåg mig som den jag varit. Hon frågade vad jag gjorde och jag slängde ut en krok och svarade "Ingenting! Har du nåt jobb till mig?" Ni vet så där som man säger, fast man vet att det har de naturligtvis inte. Men det hade Sofie! Hon hade ett jobb till mig och jag började arbetsträna och gick sedan över till en heltidstjänst efter en månad. Så i april var jag i full gång.
Det finns människor som man träffar på i livet som förändar ens liv. Man kan räkna de människorna på handens fem fingrar. Eller kanske tio? Människor som man inte har någon privat relation till. Människor som inte hör till familj och närmaste vänner, men som ändå tror på en och vågar satsa. Sofie är en av dem. Och självfallet doktor Gudjonsson. Tack!
Jobbet går jättebra för mig och jag har utvecklats enormt på ett halvår Det är otroligt roligt och jag känner att jag med min hjälp får ge något tillbaka till människor som för ögonblicket har det tufft i sin arbetslöshet. Den värme och tacksamhet som jag känner från dem varje dag, ger mig vingar att flyga med.
Så i onsdags åt vi tårta på jobbet! Vi firade min ettåriga födelsedag. Alla mina nya kollegor var med och jag är så glad över dem. Glad över att ha fått arbetskamrater igen. De är fina, duktiga och roliga att jobba med.
Min värdegrund har förändrats enormt efter min sjukdom och jag ser på livet på ett helt annat sätt idag. Det som är viktigt i livet är människorna man har runt omkring sig. Satsa på dem för de finns där när man behöver dem!
Ibland kan man behöva en förebild. Det är därför jag skriver det här inlägget. Att få höra hur en svår sjukdom kan övervinnas och att det kan gå bra. Kanske kan det ge hopp och tröst till någon som är i samma situation som jag var i? Det viktiga är att inte ge upp. Man måste kasta de negativa tankarna! Man måste sätta upp ett mål för sin överlevnad och jobba, jobba, jobba mot det målet. Man får inte ge upp! Livet är för viktigt för att kastas bort!
Kanske är det någon som är i den situation som jag var i som min berättelse kan ge en liten strimma hopp. Därför har jag samlat bloggens länkar om min sjukdom före och efter operationen och ni kan se dem här nedanför. De är skrivna allt eftersom under mitt tillfrisknande. I bland har jag inte lyckats så bra med det svenska språket, men det är väl en del i utvecklingen, så jag har inte ändrat texten fast jag kanske borde.
Länkar:
En tumör i mitt huvud!
Röntgenbilderna med min stora tumör
Personlighetsförändring vid hjärnsjukdom
Vad gjorde tumören med mig?
Första efterkontrollen- check
Ordets tröst och skrivandet som terapi
En solskenshistora eller tjejen mitt i ett "flow"
"Änglaflow" och doktor Gudjonsson
