Har jag berättat om min oförglömliga stund med Bon Jovi?

Vintern -86 tror jag visst att det var? Ung både till utseendet och sinnet, var jag med min man i Sheratons matsal i Stockholm för att äta det berömda svenska smörgåsbordet som dignade av läckerheter. Vi brukade åka dit när vi ville vara för oss själva en liten stund. Komma bort från sta´n, äta gott och bara ha det bra. Vi brukade vara ganska ensamma i matsalen, eftersom marknadsföringen inte var den bästa. Kanske ville de bara ge service till hotellets gäster med denna supersvenska "feast".

Den här kvällen i decemberrusket var inget undantag. Det var några sällskap och vi. Ett sällskap av ett gäng långhåriga killar med tatueringar kom upp till smörgåsbordet samtidigt med mig. De var amerikaner och jag tyckte att de såg lite typiga ut. Men väldigt trevliga och vänliga var de, och jag har aldrig varit blyg så där med att prata med främlingar, så vi småpratade om alla rätterna och jag förklarade vad som fanns på de olika faten. De frågade lite om Sverige och Stockholm och jag försökte artigt svara på deras frågor så gott jag kunde. Som ni förstår hade jag ingen aning om vilka de var, och det var kanske tur det, för då hade jag säkerligen blivit blyg. Till slut gick jag och satte mig vid mitt bord och de åt sin mat och nickade vänligt åt oss och log när de lämnade matsalen.

På kvällen när vi kom hem berättade jag för mina barn om händelsen. Jag var lite förundrad över att så typiga killar kunde vara så trevliga. Då plockar den äldste sonen, som var i 13-årsåldern, fram en bild från Okej, visar mig den och frågar om det var samma killar som jag hade träffat. Och javisst, det var det. Det var Bon Jovi. BON JOVI! De hade konsert samma kväll på Hovet i Stockholm. Undrar egentligen vad de tänkte när de märkte att jag inte kände igen dem? Jag var ju ingen rockbrud, utan en ung svensk tjej som inte hade en aning om att hon pratade med ett av dåtidens största rockband i världen. Kanske tyckte de att det var skönt att få vara sig själva för en stund.? Vad vet jag?

Efter det mötet blev jag självfallet ett stort fan av Bon Jovi och jag vill bjuda på min favoritlåt, rockballaden "Bed of Roses" (från 1992) med den då vackraste sångaren i världen.


Javisst var det kul att besöka Sheraton i slutet av åttiotalet, för en annan gång när vi var där hela familjen, var det bara vi och Gary Moore som delade matsal. Men det är en annan historia...