Samma gator - men olika världar

Stora Torget; Uppsala 2012-04-24

I går när jag lämnade jobbet efter en rolig dag, flanerade jag fram till Stora Torget för att ta bussen hem. Det var en otroligt skön vårdag, den första på länge faktiskt, och solen flödade över torget. På uteserveringarna satt fullt med folk och stämning var väldigt speciell. Jag plockade fram min kamera och tog en ögonblicksbild för att föreviga den underbara dagen. Bussen kom och åkte igen och jag kunde inte förmå mig att kliva på.Nej, jag ville bara fortsätta att njuta och inte tänka på alla måsten som min lilla hjärna numera tröttar ut mig med.

En mjukglass! Ett kungarike för en  mjukglass. Var kunde man hitta det? Det var ju så länge sedan. Jag strosade över kullerstenstorget och hittade en liten kiosk längs gågatan. På en bänk där mitt på gågatan satt jag sedan och mumsade och tittade på folket som kom förbi i en jämn ström.

Det var då jag såg honom. En pojke i 15-årsåldern, som satt på bänken snett mitt emot mig. Han försökte sälja majblommor, men hade inte riktigt fått till säljtekniken, så ingen köpte en endaste blomma. I mina fickor skramlade det av mynt och jag plockade upp dem och tänkte köpa en blomma av honom, men då hade han tedan plockat fram en bok och satt och läste i stället. Det verkar som han inte var speciellt intresserad av att sälja egentligen.

-"Ja,ja det är säkert fler barn som står och säljer", tänkte jag, reste mig upp och gick vidare. Längre fram på gågatan stod en ung kille och sålde jordgubbar i ett stånd. Tjugo kronor litern kostade de och var från Spanien. Mynten brände i min hand och jordgubbarna såg himmelskt goda ut. Så jag köpte en liter och tänkte att jag går och överraskar mannen på hans jobb i stället.

Eftersom St Per-gallerian är spännande, med många fina butiker är det kul att gå igenom den. Vid utgången mot Dragarbrunnsgatan får jag två poliser framför mig, som håller en luvpojke i ett stadigt grepp mellan sig. Ni har säkert sett dem. Luvpojkarna som alltid har en luvtröja med luvan uppfälld över huvudet och byxor med supersize gubbhäng.  Oftast är de killar med svenska föräldrar.

Fördomarna flödar i mitt huvud.  -"Vad har han gjort?. Klottrat? Stulit? Knarkat? Slagit ner någon?" Precis när vi kommit ut på gatan hinns jag upp av en medelålders kvinna av sydeuropeiskt ursprung. Hon knackar mig på ryggen och säger -"Stackars, stackars pojke! Vet du vad han gjorde? Han stal mat och proppade i sig inne i matvarubutiken. Han stoppade fickorna fulla också. Och han är bara 15 år. Det finns fattiga barn i Sverige också"

HAN STAL MAT! Men herregud vad är det hon säger? Mitt hjärta börjar gråta. Varför var det ingen vuxen i butiken som hjälpte honom? Gav honom något att äta?  I stället ringer man efter polisen. För Guds skull han var ju bara ett barn. Får han ingen mat hemma? Nu far mina tankar iväg åt ett helt annat håll. Jag tänker på boken "Pojken som kallades det" av Dave Pelzer, där pojken i boken inte får någon mat hemma, utan går och tigger i husen på väg till skolan.

Jag skäms där jag går med mina Spanska jordgubbar i påsen. Skäms över att vi låter våra barn ha det svårt i vårt samhälle. Skäms över fattigdomen som håller på att breda ut sig som en våt filt över Sverige. Det kommer aldrig, aldrig att komma något gott ur det.

Under loppet av tio minuter såg jag två 15-åriga pojkar, som delar samma gator men lever i två helt skilda världar. Och det gör ont att se. Väldigt ont.

Senare på kvällen läser jag i Jannes Blogg om hur våra nya kommunalråd handlar kontorsmöbler för en halv miljon kronor. Hoppas att det ger dem bra förutsättningar för att fatta kloka beslut om hur man ska hjälpa våra barn till ett bättre liv.