Underbar, men hemsk, skildras denna verkliga tragedi, där 1500 människor dör när det osänkbara skeppet krockar med ett isberg. Det är också en historielektion om hur klasssamhället var runt förra sekelskiftet. Hur människor var olika värda. Den overkliga men finstämda och omöjliga kärlekshistorien mellan Rose och Jack, har kostat litervis med tårar runt om i hela världen. Ett kärleksdrama med ett olyckligt slut.
Mannen jag lever med är otroligt intresserad av filmteknik och följde med mig in i biosalongens mörker. Han var nyfiken på hur man lyckats göra om en vanlig 15 år gammal biofilm till 3D. Visst finns det bättre 3D effekter i nyproducerade filmer som är gjorda med just 3D teknik, men vissa scener i "Titanic" var riktigt bra gjorda. I en trailer före filmen, för den nya filmen " Avengers" som kommer i slutet av april, är det mycket tydligt hur bra man kan göra 3D om man gör det rätt från början.
För mig var det fint att se om den gamla filmen och uppleva 1900-talets mest omtalade kärlekshistoria åter en gång. Och visst kom det tårar den här gången också. Det är skönt att få gråta ibland, när det inte är ens egen olycka det handlar om.
Det som slog mig var att vi inte var så många i biosalongen. Filmen hade haft premiär i onsdags och vi såg den i går, fredag. Kan det vara att det var just långfredag som gjorde att det var så få besökare? En annan sak som slog mig där i biomörkret var att det skrattades ganska många gånger? Var det alla unga som varit för små för att se den första gången den kom och tyckte att den var "nördig"? Undrar just hur ungdomar uppfattar filmen egentligen? Gammelmodig? Eller vacker? Eller som ett dokument om vilken hemsk upplevelse det är att veta att man snart ska dö och vilka otäcka sidor man plockar fram när reptil-hjärnan tar över? Eller kanske alla tre? Skulle vara intressant att få feedback på det.
Oavsett av vilken anledning man vill se filmen, är den värd att se. 3D eller Rose och Jacks kärlekshistoria som håller än. Vi var inte besvikna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar