Kylan är lika bister i dag som den var i går och jag vaknar upp med en molande värk i halsen. Ögonen är rödsprängda och när jag tittar mig i badrumsspegeln blir jag förskräckt över vad jag ser. Är det inte till och med så att det ena ögonlocket ser lite skrynkligt ut? I dag mår jag inte alls bra. Förkylningen har blommat ut och den långdragna rethostan som besvärat mig i snart två månader är där som vanligt.
Varje vecka har jag sagt till Johan, som sitter närmast mig på jobbet, att den här veckan måste jag verkligen ta tag i det här med i hostan. Men veckorna går och har blivit till månader och jag har ju så mycket annat kul att göra så telefonsamtalet till Sjukvårdsrådgivningen har uteblivit, och Johan bannar mig vid varje hostattack för min nonchalans mot mig själv. Hostan har blivit ett gissel när jag ska sova och när jag anstränger mig för mycket. Suck!
Eftersom jag var sjuk i dag, stannade jag hemma och bestämde mig för att i dag fick det bli dagen D. Dagen då jag skulle ringa 1177 och få ett gott råd om hur jag ska bli av med hostan. Tiden fanns ju också för att sitta och vänta på att det var min tur att komma fram till sjuksköterskan.
Till min häpnad kom jag fram med en gång. Den glada och trevliga syster som jag pratade med var lika sträng som Johan.
"-Du bör nog ta kontakt med din husläkare!" var hennes råd
"-Jag kopplar dig. Var det på Sammariterhemmets Vårdcentral som du har din husläkare?"
"-Ja, ja, ja, visst, koppla mig du" svarade jag.
"-Min husläkare heter Torun Hall, fast hon är verksamhetschef där". Underbara Torun Hall som räddade mitt liv genom sin stora kunskap och erfarenhet.
Överkopplad till Vårdcentralen får jag knappa in mitt personnummer och telefonnummer och får veta att jag blir uppringd om en halvtimme. Mailar till Johan och berättar att jag är sjuk och ber honom göra mig några tjänster på min dator. Svarar på några jobbmejl och tittar i dagens Upsala Nya Tidning på webben.
Då ringer det i mobilen en kvart försenat.
"- Det finns faktiskt en tid kvar i dag. Du får den. Fast det är om 50 minuter hos akutläkaren" säger en glad röst i luren. Brådis alltså. Kastar på mig massor av varma kläder, borstar hår och tänder och hinner precis med bussen ner till sta´n.
Framme på läkarmottagningen sätter jag mig i väntrummet och kupar händerna runt en varm mugg med kaffe. Då öppnas en dörr i korridoren och jag hör Toruns röst. Torun Hall. Hon som räddade mitt liv. Sakta reser jag mig upp ur stolen och går ut i korridoren,
Våra blickar möts och hon känner inte igen mig med en gång. Tror jag det! Mitt utseende har förändrats väldigt mycket sedan vi sågs sist. Ett stort varmt leende sprider sig över hennes ansikte när hon ser att det är jag och hon ger mig en stor kram. Åh, vad jag är glad att hon finns. Hon är en av de där fem till tio personerna, som jag berättat om tidigare, som gjort skillnad i mitt liv. Utan henne hade jag förmodligen inte haft något liv kvar. Nu fick jag möjlighet att tacka henne och visa hur bra jag mår. Hon tyckte att mitt tillfrisknande från hjärntumören, att jag blivit frisk och stark igen, har blivit en solskenshistoria!
Tack Torun Hall! Det hade inte gått utan dig!
Akutläkaren kommer och avbryter oss, undersöker mig och ser till att det tas de blodprover som behövs. Allt ser bara bra ut. För att vara på den säkra sidan skickar hon mig på remiss till lungröntgen på Akademiska Sjukhuset och med ett recept på en hostmedicin. Hur det går med röntgenbilder och hostans fortsatta existens ska hon och jag prata om på fredag!
Tycker faktiskt att hostan redan har blivit lite bättre av medicinen, så i morgon blir det nog i alla fall en dag på jobbet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar