Ego Boost

Energiflödesschema enligt kuratorn

Just nu känner jag mig som världens största egoist. Ja det är verkligen sant, och det känns inte alls bra.

Det som gett mig glädje, här i livet, har varit att bry mig om och hjälpa andra. Om något skulle göras var jag den förste att räcka upp handen och säga att "det fixar jag". Och jag har tyckt att det har varit jätteroligt och tillfredsställande, och det tycker jag fortfarande. Men så är det, det där med pilarna utåt eller inåt. Min kurator på Ackis, som jag fick tillgång till efter operationen, säger om och om igen, att jag måste vända pilarna inåt mot mig själv. Min energi måste komma utifrån. Hur man nu gör det? Jag är ju jag, och får energi genom att finnas till för andra. Problemet är bara att just nu orkar jag inte. Min inre kraft har tagit sig en liten vilopaus och jag orkar liksom bara med mig själv. Där kom den "Ego Boosten". Inte bra, inte bra alls! Alla de som hjälpt mig när jag var sjuk, vill jag ge något tillbaka. Alla de fina människor som jag har haft runt omkring mig. Mina samtal handlar numer alltid om mig och min sjukdom. Nu jag har bestämt mig för att inte prata om den mer, om inte någon frågar så klart. Det är helt OK att fråga, och jag berättar gärna, men initiativet måste komma från någon annan. Inte från mig.

Det är ganska lustigt att se hur kvinnor och män reagerar olika när de träffar mig. Kvinnorna är intresserade och frågar och frågar om min sjukdom. De vill veta hur det har varit, vilka symptom  jag hade och de ger mig massor av sympati. "Ego Boost" Nu ska vi inte dra alla män över en och samma kam, och undantagen är många,  men vissa män drar sig undan, vill inte prata med mig och får mig att känna mig fånig för att jag har varit och fortfarande är sjuk. Varför? Är de rädda eller bryr de sig inte? Tycker de att jag har blivit ful med mitt korta hår och runda cortisonansikte? Jag vet faktiskt inte. Är det så att kvinnor är mer vårdande? Har män svårt att visa känslor? Vad tror ni? Det är de här gångerna, när jag känner iskylan från männen, som jag känner "Ego Boosten". Är jag en stor Egoist i alla fall, eller är jag bara en stackars kvinna som varit med om en "sjuhelsikes" resa, varit nära döden och är glad för att hon lever?

Jag bryr mig fortfarande om er och när "Ego Boosten" avtar, kommer jag att finnas där för er igen! Försök att stå ut med mig ett litet tag till, även om ni tycker att jag är odräglig. Jag ber!

Kram och puss, och en tillönskan om ett fantastiskt gott 2012. Det ska bli ett ännu bättre år än 2011 för oss alla. För mig blir det definitivt det. " No doubt"!